AMIS

Från karta till kompass

De flesta utvecklingsprojekt börjar med en karta: en plan, en tidslinje, ett bestämt mål. AMIS började med en öppen fråga, utan givet svar: hur skapar en grupp något som ingen i gruppen kunde ha tänkt ut ensam?

Svaret vi återkom till kommer från musiken. I kollektiv improvisation är lyssnandet fördelat i gruppen. Ingen enskild leder, och musiken formas av hur alla lyssnar, på varandra, på instrumenten och på rummet. Ur arbetet växte en kompass, ett stöd för att orientera sig när planen inte räcker till.

Så arbetade vi

Projektet gick i tre omgångar under 2025 och 2026. Varje omgång började med en labbdag på Musikhögskolan och fortsatte några veckor senare med ett labb hos partnern, som var värd på hemmaplan. Ett femtiotal personer i sex team deltog. Medarbetarna hos partnerna var medforskare, inte försökspersoner. De var med och formade frågorna och reflekterade över sitt eget arbete med foto, skrivande och kroppsliga övningar, i stället för med en enkät efteråt.

Fyra insikter

1. Vaghet är en tillgång. De skeden där saker ännu är obestämda bär fram idéer man inte kan planera sig till, om tid, plats och en öppen fråga ger en ram att stanna kvar i.
2. Konstnärliga arbetssätt skapar kontaktytor. Kunskaper som annars inte möts, som teknik, ekonomi, design, erfarenhet och intuition, kan mötas utan att någons språk tar över.
3. Hållbarhet börjar i föreställningsförmågan. Att tänka bortom sin egen expertis, hålla motsägelser och ompröva invanda behov av kontroll är en förutsättning för att arbeta med hållbarhet. Vi har inte erbjudit lösningar för hållbarhet, och en förändrad uppmärksamhet är ingen klimatpolitik.
4. Idéer överlever bara i ett sammanhang. Det som väcks i en workshop falnar om vardagen saknar tid, plats och människor som tar emot det. Då hänger allt på att någon enskild orkar.

Vad som bar, och vad som skavde

Friktioner uppstod där det lyssnande arbetssättet mötte invanda former för styrning: kalendrar, mål och agendor som är byggda för att visa vad något leder till. Det som lättast bar vidare var det konkreta och tillräckligt lilla, som att landa i rummet innan ett möte öppnas, korta lyssningsövningar och format som ger energi utan att kräva en hel dag. Flera team byggde egna varianter av övningarna.

Det tydligaste resultatet är ingen metod. Det är tre villkor som en organisation behöver skydda:

• Tid som inte behöver motiveras i förväg
• Tillåtelse att inte veta
• Någon som håller rummet öppet

Becoming Rain

Ett av labben öppnade med Becoming Rain, ett ljud- och rumsverk i Musikhögskolans svarta låda. Stolarna var bortplockade. Ljud gick genom träskivor som vibrerade och genom sex högtalare riktade åt olika håll: hav och regn, sprakande trä, röster och tystnad. Det fanns ingen bästa plats att lyssna från. Frågan flyttades från vad var och en kan uppfatta till vad rummet gör möjligt att uppfatta, och för vem. Samma sak gäller i ett arbetslag: vad som går att höra, och vem som kommer till tals, beror på hur mötet är ordnat.

Klas Nevrin och Janna Holmstedt har skrivit ett bokkapitel om verket, Becoming Rain: Co-composing Listening Ecologies as Sanctuary-Making, i Elin Kanhov och Milla Tiainen (red.), New Materialist and Posthumanist Music Studies, med planerad utgivning hos Edinburgh University Press. Vi lägger ut en länk här när kapitlet har kommit ut.

En språkmodell som en röst bland andra

Vid sidan av labben har vi undersökt hur en språkmodell kan vara en röst bland andra i en grupps arbete: den skriver utkast, människorna invänder och väljer bort det mesta, och gruppen avgör tillsammans vad som förs vidare. Samtalet om AI i arbetslivet stannar oftast vid regelverk eller vid den enskilda användarens skicklighet. Det som saknas är mellannivån: grupperna och rummen där modellerna faktiskt används, och gemensamma sätt att där pröva det modellen skriver och stå för det som behålls. Mer om det på nevrin.se/priming-ecology (på engelska).

Avslutningen 16 oktober 2026

AMIS avslutades med en dag i Lilla Salen på Musikhögskolan. På förmiddagen mötte deltagarna Becoming Rain igen och arbetade med lyssnande och korta gemensamma övningar; de första tjugo minuterna var utan ord. På eftermiddagen presenterade forskarteamet projektet, och medforskare från Scania, PostNord och Implement berättade vad arbetet betytt i deras organisationer. Dagen slutade i samtal, och tvåsidesbladet Från karta till kompass delades ut.

Vad som fortsätter

AMIS är avslutat som forskningsprojekt, men arbetet fortsätter i andra former: i bokkapitlet, i kompassen och dess material, och i samarbeten med organisationer som vill pröva det här. Den fråga vi inte kunde besvara inom projektet är hur sådana arbetssätt håller över tid, utan att stelna till metod och utan att kostnaden hamnar hos några få. Den ställs bäst tillsammans med en organisation som vill ta reda på det.